Kategoriarkiv: Ur mitt perspektiv

Missunnsamhet klär ingen

Just nu, precis som för ett år sedan, så haglar kommentarer, krönikor, inlägg om idrottsgalen och framförallt om jerringprisvinnaren. Inger verkar tänka på Lena Sundqvist, som är Sveriges första kvinnliga NHL kommentator, som fått ta emot hat för sitt arbete som kommentator. I nomineringen till sportspegelns pris fanns stycket ”Hot och hat har blivit en del av vardagen, så långt ifrån idrottens tanke om fair play som man kan komma. För oss på SVT Sport är det viktigt att nu markera mot hoten och mot hatet. Det räcker nu.” 

Ja det räcker nu, precis som det gjorde för ett år sedan. Alla som var nominerade igår, oavsett kategori var alla värda att vinna pris men ändå så hinner Peder knappt lyfta glasskålen innan kommentarerna haglade in;  ”Hästen borde fått priset”, ”jukt fiasko i överklassens sport. Det luktar köpta röster”, ”skam att man 2 år i rad snor priset från två värdigare kandidater. Hästmänniskor…” Sist jag kollade så var det tillåtet att för alla att rösta, antingen via sms, samtal eller via appen- alla hade samma förutsättningar till att rösta. För oss är Peder störst men vi får inte glädjas i detta utan vi ska behöva stå till svars för anklangerna från missunnsamma personer som inte har ett öppet sinne för alla idrotter, varken Peder eller vi andra inom ridsporten baktalar de andra medtävlare eller förringar deras prestationer- men Peders prestation blir det.

When they go low- we go high. Alla kommentarer gör att vi i ridsporten blir starkare, vår gemenskap blir starkare- vi står bakom våra utövare utan att trycka ner motståndarnaFör varje elak kommentarer som riktas mot oss och vår sport så blir va starkare. Vi är vana att hantera djur med ett eget hjärta, en egen hjärna och 100% egen vilja och vi börjar, tyvärr, bli vana att andra idrottsutövare nedvärderas oss. Vi fick stå ut för samma kommentarer när Rolf-Göran vann 2012 men vi är starka. 

När Zlatan vann Jerringpriset år 2007 så var det ingen som ifrågasatte hans vinst, han som spelar i ett lag med 10 andra med spelare. När en ryttare vinner för andra gången, två år i rad, då blir det ramaskri och skandal, köpta röster med mera skriks ut. Ingen, förutom vi, förstår hur mycket som ska klaffa för att ett ekipage ska ta EM-guld, det är inte bara en person som ska vara på topp utan två individer där den ena inte kan, i tal, kan tala om något inte passar, om något gör ont.

Hästar är lösöre, precis som alla andra idrottsredskap som behövs för att kunna utöva sporten. Att utöva en sport där redskap är en del av sporten så måste man vara skicklig på att hantera redskapet, speciellt om redskapet är en levande varelse. Att säga att hästen borde har priset för att det är den som gör jobbet skulle innebära att vi säger att simkläderna gör jobbet, att golfklubban gör jobbet, att fotbollen gör jobbet, att skidorna gör jobbet när en simmare får priset eller en fotbollspelare eller hur? Om Zlatan eller vilken annan idrottare fått priset hade en liknande diskussion aldrig dykt upp, då hade vi hyllat personen.

Bilden kommer från ponnymammans facebooksida

Priset vann folkets röst i år igen, folket röstade och Peder vann. Hästfolket visade att vi är trötta på att hamna i skuggan, allt aldrig få den uppmärksamhet som vi förtjänar. Det var inte en jämförelse om antal medaljer eller medaljernas värde. Vi visade igen att vi är starka, vi slåss för det vi vill och var därför som Peder stod på scenen. Vi är starka tillsammans och minsta lilla nedvärdering av oss gör oss bara starkare, vilket märkets igår.

Heja oss!

Tröttsamt

Hjälptyglar är för hjälplösa människor” – Jens Fredricson.

Jag tycker det är så tråkigt och tröttsamt att ryttare och stora influencer försvarar sig och sin användning av olika hjälptyglar med näbbar och klor. ”Tror ni att vi skulle använda utrustning som innebär tvång och onormala rörelser för hästen?” Det faller lite eftersom vi genom tiderna har gjort såna saker mot hästar. Obehag vid i slag på bommar/ben=hästen lyften den högre = vi vinner fler poäng på våra tävlingar = vi anses vara framgångsrika ryttare och därmed vill fler hästägare och företag saarbeta. Det finns många exempel på ”framgångsrika” ryttare och försäljningstall som använder oschysta metoder för att få fram stora rörelser/mer luft mellan ben och bommar, allt för att framstå som framgångsrika och få mer sponsorer med mera.

Tyvärr finns det även svenska ryttare som använder oschysta metoder för att få hästen ”mer avslappnad” genom bland annat rollkür. Det finns inte bara mängder med bildbevis på den träningsmetoden utan även filmer, så att säga att det bara är ögonblicksbilder fungerar inte. Men ryttaren vinner stora tävlingar och därmed glöms personens metoder bort, det existerar inte, vi blunder för det. Det är ingen hemlighet att div proffsryttare använder sig av minst sagt tvivelaktiga metoder.

Jag tror inte på hjälptyglar och jag vill ha så lite utrustning som möjligt på mina hästar. Jag har valt att ta bort nosgrimmorna på alla träns, snokrem har jag inte haft på år (jag tog även bort snokremmarna när jag jobbade på ridskolan) Jag anser att snokrem är skit, den fyller ingen funktion. Nej, den stabiliserar inte bettet. Nej, det gör uppmuntrar inte hästen till att stänga munnen och suga på bettet. Det enda snokremmen gör, enligt mig, är att dölja hästens protester på obehag och smärta, hästen kan inte gapa för att komma undan.

Att dessutom har snokrem på ett kandar är fruktansvärt!

Det är svårt och jobbigt att rannsaka sig själv, sina metoder, sina rutiner, utrustningen som man använder. Hur jobbigt det än är så är det nyttigt att ställa dem frågorna, varför och av vilken anledning, behöver jag använda detta osv till sig själv så är det viktigt att göra det. Ingen häst är född elak, ingen häst tänker ”nu jävlar ska du få kärringjävel”, ingen häst tänker så. Hästar är vänliga djur, de söker inte bråk. Protesterar hästen så beror det på något, då kan inte inte spänna åt nosgrimman lite till eller slänga på en graman, man måste lyssna när hästen viskar. 

Hästarna ska förberedas för sin uppgift, oavsett om det är som tävlingshäst, ridskolehäst eller bara skogsmullehäst. Det är vårat ansvar som människor, hästägare och ryttare att förbereda hästen för sin uppgift utan obehag och på ett sätt som uppmuntrar hästen till att fortsätta. Vi sak vara den stabila danspartnen som lotsar runt hästen tryggt och säkert. Hästen måste våga lita på oss för att dansen ska sväva fram och en häst litar inte på oss om vi utsätter den för obehag.

Jag avskyr argument som ”*stort ryttarnamn* använder detta och hen skulle aldrig utsätta sina hästar för obehag!” Stora ryttare är inte gud, de är inte fullärda och gör allt rätt, jämt. Det betyder inte att inspänningar och andra redskap måste vara fel, men argumenten för att försvara ryttarna eller använda de i sina argument om varför man gör si och så faller- det är inte ett tillräckligt gott skäl att använda ”Bla Blasson använder det och vinner stora tävlingar”. Använder man en viss utrustning så tycker jag att man ska kunna argumentera och förklara varför man använder det och hur det ska hjälpa hästen utan att det inte ska bli behagligt för hästen.

Jag, personligen, tror inte att vägen till en vältränad och välmående häst är att härma s.k. proffsryttare. Jag tror inte att de vet allt, att de är bäst på hästvård och träning. Hästvärlden är ju full av olika åsikter, det finns väl lika många åsikter som det finns hästägare. Jag tycker att grundinställningen ska vara ”passar det här min häst, passar det hästens inställning till livet och arbetet, för dens kropp och är det gynnsamt för den”? Om Tore trivs bäst med en viss typ av inspänning och jobbar rätt så är det rätt val för honom men det kanske inte passar Memory. Tore går bra att lina med inspänningar medan Memory inte alls fungerar och klarar varken av att hålla galoppen eller ta rätt galopp. Det gäller att gå på både magkänsla och vara analytisk kring hästar. Varje häst är en individ och kräver olika system för att fungera.

Vad säger ni, håller ni med mig eller har jag helt fel?

Är bloggarna på väg bort?

För några år sedan, under bloggarnas glansdagar så överöstes bloggarna av kommentarer men nu är det ett par stycken under varje inlägg, har ni tänkt på det? Fast det kan även bero på bristen på svar, att bloggaren inte är engagerad i kommentarfältet och därmed blir kommentarsfältet utan diskussioner mellan bloggläsare och bloggare eller så copy paste’ar bloggaren samma, opersonliga svar till alla ”tack, gullet!” En annan sak som kan vara orsaken till färre kommentarer är den hårda modereringen. Förr gick allt igen, spam, hot/hat, glåpord, feedback- allt mellan himmel och jord men nu försvinner kommentarer som inte stryker bloggaren med hårs och då menar jag inte elaka kommentarer utan kommentarer som på ett sakligt sätt skriver sina åsikter som inte är amma som bloggarens. Okej, jag börjar förstå varför stora bloggare får mindre kommentarer.

Förr var det alltid en blogg i månaden, typ, som kom från ingenstans och slog sig in bland de allra största bloggarna nu har det inte kommit någon ny stjärnbloggare på länge. Alla skriver om samma saker, bloggarna är opersonliga och ytliga, nu går ingen ner på djupet i inläggen och personlig.

Jag vill läsa bloggar som innehåller matnyttig information men de flesta bloggarna som jag läser nu är mest för att fördriva tiden, det är så tråkigt! Jag vill bli inspirerad och peppad på att läsa om andras framgångar till häst. Jag vill inte att bloggvärlden ska dö ut utan mer att den ska återgå till det den en gång var.

En annan sak som jag tror är orsaken till minskad kommentering och minskade läsarskara är all smygreklam och mängder av köpta annonser/inlägg. Många bloggare, kanske framförallt modebloggare, är, enligt mig, inte konsekventa utan kan ena dagen skriva ”jag använder bara blabla” för att i nästa inlägg skriva ”jag använder bara XX och har gjort i flera år” Någon som känner igen det? Jag som läsare tappar mitt förtroende för bloggaren, jag upplever det som att bloggaren skriver det som passar och för att tjäna så mycket pengar som möjligt men utan att tänka på sin trovärdighet. Jag unnar bloggarna samarbeten men det ska vara med kvalité och inte kvantitet!

De stora bloggarna kommer nog vara stora, kanske minskar läsarna men de kommer ändå att vara i toppen till den dagen de lägger ner. Jag tror däremot att det är svårt att försök slå igenom om ny bloggare nu. Undrar varför, är ”marknaden” mättad på bloggare och vill ha något nytt? Är det youtube med rörligt material eller är det instagram med en halvlång text och fin bild som gäller? Vad tror ni?

Jag har drivit en hästblogg i 8 år nu första februari. Att driva en hästblogg (och säkert andra nischade bloggar) är svårt, det känns som allt redan har skrivits av mig eller av andra. Allt går lite på repeat men med lite uppdateringar, åsikter ändras, man får nya insikter men i slutändan är det samma saker som skrivs..

Vad tror ni och vad föredrar ni blogg, instragram, facebook eller Youtube?

 

Jobba med sociala medier

Ett av mina mål med 2018 är att bloggen/mina sociala medier ska vara en extra inkomstkälla. Just nu tjänar jag noll på bloggen/mina sociala medier men det ska bli ändring på det. Jag vet varför jag inte tjänar något på bloggen, uppdateringen har pendlat något enormt vilket har gjort att läsarantalat har dalat- så jag får skylla mig själv men jag ska se till att bloggen hamnar högt på bloggportalens lista och jag/min youtube-kanal ska även bli en del av Splay.

Jag har drivit satilaryttaren.se sedan 2010 (!), mina sociala medier är bara en hobby, även om jag hade en stor följarskala innan. Jag ska faktiskt sätta mig ner och kolla på hur det fungerar att starta upp eget företag. Jag tror att det är lättast att driva sociala medier med ett eget företag bakom. Fakturera alla annonsörer/samarbetspartner, då slipper jag tänka på privata skatter och redovisning utan det ligger på fakturorna. Det känns lättare även att driva det utan företag på något sett men jag kanske har fel.

Det svåra med att ha blogg och jobba med sociala medier är företagens skamliga förslag. De förstår inte värdet med att synas på med starka varumärken utan tror att det räcker med ett erbjuda en hovkrakts i ersättning… Trots att min blogg numera är relativt liten så har jag tackat nej till olika erbjudanden och jag har även fått bra erbjudande men där företaget vill att jag inte ska markera ut att det är köpt inlägg, jag inte sysslar med smygreklam och det har jag gjort klar för företagen som frågat. Vill ett företag synas hos mig så ska de betala det som det kostar, de köper en tjänst av mig och en produkt betalar varken min hyra eller en hästarnas spån.

Omogna bloggare

Under min paus från bloggandet så har jag funderat ganska mycket på varför jag bloggar och om jag verkligen ska starta upp bloggen igen eller låta den gå i graven utan att säga ett ord. Jag har sagt det innan, jag tycker att det är pinsamt att säga att jag bloggar och ingen får läsa när jag skriver ett inlägg. Samtidigt är bloggandet eller rättare sagt sociala medier ett bra sätt att nå ut till folk och bygga upp ett varumärke. Och där är vi nu, jag vill nå ut till folk, få folk att se saker ur olika perspektiv och bygga ett varumärke för inom en framtid så kommer jag att starta ett företag ihop med Fredrik.

Jag försöker se bloggen som en del i ett spindelnät, jag kan marknadsföra mig, mitt framtida företag, företages produkter och bygga upp ett kontaktnät. Däremot så tycker jag att det är pinsamt att säga att jag är bloggare, att jag tjänar pengar på att skriva om mina tankar, åsikter, att vara personlig (men inte privat) för tusentals okända personer. Jag har funderat lite på varför det är pinsam och helt ärligt så tror jag att det främst beror på att jag själv associerar ordet ”bloggare” som omogna, provocerande personer som sitter på lite för höga hästar.

Jag läste bloggar långt innan jag startade min första blogg, då läste jag ”modebloggar” men med tiden så har hästbloggarna ökat och nu läser jag bara hästbloggar. I början så var bloggarna omogna och startade bloggbråk med alla möjliga, provocerade och hade sig- därav är min association av ordet bloggare som omogna. Nu på senare år så har flera (häst)bloggare fått mig att ändra min syn. Det finns så många bloggar som drivs av mogna personer som på ett vettigt sätt framför sina åsikter, och inte känner ett måste att skapa drama och kritisera andra personer. Idag blir jag blir glad av att gå in på många bloggar, innan fick jag en liten klump i magen. Många av de ”stora” bloggarna skrivs på ett trevligt, positivt sätt där allt bara handlar om att ge en positiv syn på saker och ting samtidigt som motgångarna får komma upp till ytan och visas.

Ett bra exempel är Lina Dolk. Hon visar genom sin blogg hur hårt hon sliter för att vara där hon är idag, hon visar sin kärlek till hästarna, sin tacksamhet till hästarna, till Kristian, till sina sponsorer, till alla. Hon har vårdat och byggt upp ett bra varumärke och tack vare sin ärlighet, sin positiva stämning på inläggen så ökar hennes läsarantal dagligen. Jag brukar inte köpa saker på olika sponsrade inlägg, snarare tvärt om, jag bruka undvika att köpa saker från företaget men efter Linas inlägg om Equilab så var jag tvungen att ladda ner den och prova- det är ett bra betyg!

Men även om det finns bra ”stor”bloggare så är det några få av storbloggarna som inte verkar ta något som helst ansvar över vad som skrivs av dem och av deras läsare. Det är inte bara det som borde vara självklart (att inte skriva omogna inlägg på sin blogg/kommentarer på andras bloggar där man kritiserar/hoppar på enskilda personer) utan att det skriver om saker som det inte har koll på. Jag skulle aldrig skriva ett inlägg om något som jag själv inte är insatt i eller åtminstone kollat upp fakta kring ämnet ordentligt. Det är en sak att uppmuntra till diskussion men då ska man komma med korrekt fakta. Jag skulle aldrig skriva ett kritiskt inlägg/ på ett negativt sätt som riktar sig till en viss person eller tillåter läsarna att rikta sig mot en vis person! Att tillåta kommentarer på sin egen blogg med påhopp på enskilda personer tycker jag är att gå väldigt långt. Som bloggare har man enligt mig inte bara ett ansvar över det man själv skriver på bloggen utan även av vad man tillåter bland kommentarerna, något som jag är väldigt hård med. Jag tar direkt bort en kommentar om den är kritisk mot någon annan än mig själv med det händer väldigt sällan på min blogg.

En känsla som jag får när jag går in på flera av de stora bloggarna är att statistiken verkar ha stigit dem över huvudet och få framförallt hos de som inte är ute och tävlar regelbundet. Till och med jag som skogsmulleryttare vet att om man tävlar ofta så inser ens häst inte är bäst och att man som ryttare inte är bäst men dessa bloggare verkar inte ha kommit till den insikten. En är inte bäst bara för att en har hög statistik. En gång i tiden så låg min blogg på topp tio bland alla hästbloggar, det betyder inte per automatik att jag kan mer om hästar eller rider bättre, min statistik säger inget om hur jag är som ryttare utan mer hur jag är som författare, om jag kan fånga läsares intressen eller inte. Det finns otroligt många ryttare som är bra mycket bättre än mig och jag ser det också som så att det finns otroligt många människor att lära sig av.

Det är få bloggare som faktiskt är ute på stora tävlingar och ser vad som händer i tävlingsvärlden men sen finns det de (där jag förhoppningsvis platsar) som naturligt har vettiga tankar och åsikter. Men många bloggare skriver ”åsiktsinlägg” och ”debattinlägg” om ämnen som de inte har en susning om och som de inte ens lagt mödan till att kolla upp fakta om. Ett bra exempel som det skrev om för några år sedan är stilhoppningen på ponny-SM, som mängder av bloggare skrev inlägg om och när jag sen läste inläggen och dessutom hade koll på bakgrundsfaktan till stilhoppningen så var det enkelt att se att de inte hade någon som helst aning om vad de pratade om. Kommentarerna som följde inläggen blev bara värre och värre med, det startade en namninsamling (vad var syftet med det?) till duktiga ponnyryttare och allmänt ponnyföräldrar – och jag blev chockad av att de kunde godkänna dessa kommentarer! Två fel blir inte ett rätt.

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag tycker att det är riktigt pinsamt att behöva associeras med vissa personer bara för att man bloggar. De som skriver okunniga inlägg, omogna kommentarer, påhopp på andra personer eller bloggare som tillåter denna sortens kommentarer – ja det är helt enkelt dessa personer som jag inte vill associeras med och ändå gör jag det, bara för att jag bloggar. Trots att det finns många mogna bloggare, med förnuftiga åsikter som jag gärna associeras så blir det tyvärr det är de andra en kommer ihåg och det får mig ibland att undra varför jag driver den här bloggen.

Vad tycker ni egentligen? Behöver en som bloggare ta ansvar för vad en skriver eller vad läsarna skriver bland kommentarerna?